Cecilia

Jag höll på att glömma ett av de viktigare helgonen! Idag firar vi Cecilia, musikens helgon. Wikipedia: "Enligt legenden ska Cecilia ha tillhört en kristen senatorsfamilj i Rom, och ha blivit bortgift med en hednisk adelsman, Valerianus. Hon övertalade honom att de skulle leva ett kyskt äktenskap, genom att berätta att en ängel vakade över hennes kropp." Jaja - jag undrar hur länge det gick att säga så, särskilt som han inte var kristen.

Hur skulle världen låta utan musik? Tack Cecilia!

Acting in the city

Under hösten och fram till 5 januari har Konstmuseet en utställning som heter ”Acting in the city”. Det är olika konstnärer som har fått skapa ett konstverk med utgångspunkt från en plats i stan. Tanken är att staden är en scen där människan är aktör och kreatör. I helgen gick Mannen och jag ”varvet runt” och tittade på konstverken. En del av dem står ute, där man knappt har kunnat missa dem under hösten, men det var roligt att se alla de olika verken i följd.

I Ståhlboms silo var den imposanta 4 meter höga dörren öppen för första gången i mitt Norrköpingsliv. Innanför den stod två trevliga män och hälsade oss välkomna att se laboratoriet en trappa upp, samt att gå in till höger i gatuplanet, sätta oss på en stol och ta på hörlurarna. Först var det tyst men sedan började en man tala i öronen, ja till och med inne i huvudet på mig. Det var en mycket häftig upplevelse - det kändes verkligen som att han var där, precis bakom stolen!

 

 De verk som jag tror att norrköpingsborna kommer att komma ihåg är Stina Opitz två kvinnor som hänger på varsin vägg. Kvinnorna är väl påklädda, men barfota! Vackra fötter har de fått också. Stina Opitz kallar dem Utomjording. Jag ler åt dem eftersom de hänger med ansiktena in i väggen. Kanske är de en bild för att gå in i väggen? Kanske vill de visa att världen är så ful att man inte vill se den mer? Med tanke på namnet kanske de är utrustade med röntgenblick som ser rakt genom väggen, in i lägenhetslivet på andra sidan muren?

Det var en uppiggande promenad i blåst och kyla!

Förruttnelse

Sommaren 2011 startade utställningen Oväsen på bergsmansgården Stora Hyttnäs. En konststuderande ställde ut sju spelbara pianon i skogsdungen utanför huset, för att spelas på, och för att stämma sig själva. De har fått stå där. Idag är sockenborna delade i sina åsikter. Ska man städa och ta bort installationen, eller ska den få vara?

Även bland oss som gick runt i parken i lördags var känslorna svåra att sätta ord på. Någon tyckte att synen var makarber. Någon annan tyckte att dessa trasiga pianon visar på hur sorgligt det är med döden. Musiken har glatt människor i så många år, och nu är instrumenten uttvingade i skogen och dömda att dö.

Jag tänkte mer på instrumenten som symbol för hur vi hanterar vår kultur. Kommuner drar in anslag till kulturskolor, till frivilliga teatergrupper och till hus där man förr kunde mötas och delta i kulturlivet. (Till exempel Hörsalen i Norrköping.) Förr var - till exempel - ett piano något värdefullt och barn fick chansen att lära sig spela. Musik var ett av språken som man skulle få chans att utöva, tillsammans med läsande, talande och räknande. Idag lyssnar visserligen många människor på musik, men färre spelar själva. De vill inte ha ett piano, om de så får det gratis.

En gammal bil hamnade förr ute i skogen. Min poäng är att de var trasiga och obrukbara. Idag slänger beslutsfattare och föräldrar ut kulturen trots att den finns, och är i bruk. Vem kan så småningom spela in musiken som ska strömma från alla våra hörlurar?

Vilda djur på riktigt

I fredags åkte jag norrut. Det var en fantastisk skymning och så småningom solnedgång med rosa och orange himmel i mer än en timmes tid. Sedan blev det desto mörkare. En bit utanför Norberg stod det två skadade bilar i en korsning, med varningsblinkrar på, och en traktor höll på och grejade mitt på vägen. I traktorskopan låg en död älg.

När jag skulle svänga av stora vägen in mot Sundborn körde bilen framför mig på ett rådjur. Jag såg hur det for runt och sedan försökte ställa sig upp och skaka på sig. Jag började nästan gråta. Det här var viltolyckor på riktigt, och inte statistik!

Jag har ingen sens moral, bara ett minne av två förvånade rådjursögon.

 

På vägen hem satt jag och läste i läroboken i Psykologi. Ett kapitel handlade om att vi ser och tolkar världen utifrån våra intressen, eller saker som så att säga blir självuppfyllande. Det vanligaste exemplet på det här är att "hela världen" är full med gravida kvinnor och barnvagnar när man själv är gravid.

Och vad händer när jag kommer in på väntsalen i Köpenhamns station? Hela kortväggen i väntsalen är täckt av ett vackert foto på en kvinna som spelar cello! Jag log för mig själv och undrade hur många andra cellister som fastnar för bilden.



Så här vacker klänning kommer jag inte att ha på Bråvikens kammarsymfonikers konsert i morgon, men det blir vacker musik. Schumann, Händel och Brahms klockan 17.00 i Centrumkyrkan. Välkommen!

Lunchproblem i Tilburg

Föreställningen är nog den att alla holländare är duktiga på engelska. Nyss var jag ute och skulle hitta någonting ätbart åt Dottern och mig, typ en lunch som vi kunde äta i hennes träningspaus. Hon är allergisk mot laktos och gluten. Lite, lite utanför Tilburgs stadskärna är det ont om matställen. Där bor man, punkt. Till slut hittade jag till en Subwayaffär. 
- Hello! I would like to have two menus, but one of them without bread. I am allergic to milk and bread, you see.

- hhhh?

En gång till lite långsammare? Nej, ingen förståelse alls.

- No bread, please.

- A sallad?

- Yes!

Sedan gick det nästan bra, eftersom man pekar på de ingredienser man vill ha. Nu skulle jag betala. Då fick tjejen ropa på sin kollega eftersom hon fick för sig att jag inte skulle betala för brödet ... svårt ... många knapptryckningar ... och dessutom ville jag ha två kaffe. På kassaapparaten syntes det  efter många felslag vad jag skulle betala så tjejen slapp försöka uttala summan. 

När jag kom till kaffemaskinen förstod jag inte hur jag skulle få mitt kaffe. Jag var tvungen att besvära igen! Tjejen pekade på springan där jag skulle stoppa in något.

- Okej, how much is it? börjar jag.

- No no.

Till slut inser jag att det jag trodde var växel och stoppade i plånboken var bland annat två små poletter till kaffemaskinen, till förvandling lika 10-centare.

Pust. Vilket jobb för att få lite mat. Nu har jag ätit min varma macka och druckit mitt kalla kaffe så nu är allting bra! Mot lördagsmarknaden. Där är försäljarna invandrare, så de talar engelska!

Bråvikens kammarsymfoniker övar

Mitt bloggande kom av sig lite ... jag fick vikariatstimmar och tiden har inte riktigt räckt till till att skriva.

Idag har Bråvikens kammarsymfoniker övat inför konserten den 6 oktober. Vi ska framföra tre ungerska danser av Brahms, Schumanns 3:e symfoni och en orgelkonsert av Händel. Som vanligt är det väldigt många små noter som ska vara på exakt rätt plats innan helheten blir bra. Vi har en väldigt duktig och ambitiös dirigent som med stort tålamod driver oss framåt. Idag var det enbart Nils och jag i cellostämman, och även om vi kämpade på tappert ska det bli skönt imorgon då proffset från SON kommer och förstärker! Det blir en omväxlande och rolig konsert att lyssna till tror jag!

http://bråvikenskammarsymfoniker.se/

Dagens sorgetår fäller jag över Hörsalens skick. Redan när man går in genom dörren känner man att huset är övergivet och nedgånget. Den enda toaletten rinner och luktar illa, kapphängarna är skeva, elurtagen trasiga ... inne i salongen kan man lätt räkna de stolar som är hela. Det är bedrövligt att ett så fint hus har fått förfalla så mycket.

Jag vet inte vad den så kallade parken som kommunen anlagt utanför Hörsalen har kostat. Enligt insändarna i tidningen drar jag slutsatsen att vi är många som undrar var träden tog vägen, och varför man tog bort alla sittplatser? Tänk om pengarna man lagt på planteringslådor utanför Hörsalen hade kunnat gå till att rusta insidan! Då hade vi haft både en park och en fin salong att sitta och njuta i.

Rösta i dag!

Jag har själv inte hunnit sätta mig ordentligt in i vilka frågor de olika grupperna driver angående Svenska kyrkans göranden framöver i tid. Men för er som är ännu mer vilsna kan jag i sista minuten säga:

Vi kan välja på tre nivåer:

Kyrkomötet
Kyrkomötet är kyrkans beslutande organ på nationell nivå. Här avgörs de stora frågorna, till exempel om alla präster ska vara av ett kön. Nu är den frågan överspelad sedan 1959 men ni fattar ...

Kyrkans tidning har en kortkort presentation av grupperna på följande länk
http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/de-har-fragorna-driver-nomineringsgrupperna
där kan ni se storleksförhållandena också.

Stiftsfullmäktige
Stiftsfullmäktige är beslutande organ för, i vårt fall, Linköpings stift. Ytan är typ Östergötlands och frågorna på den nivån. Ungefär samma grupper som i kyrkomötet.

Kyrkofullmäktige
I kyrkofullmäktigevalet i Norrköping kan 70 000 rösta, och förra året var det ungefär 7 000 som gjorde det. Nu vet vi att SD vässar klorna för att så småningom komma fram i olika val, så vi behöver rösta ... I Norrköping finns 6 olika grupper att rösta på:

Socialdemokraterna. Idag har de 15 mandat och är störst.
POSK, partipolitiskt obunda i Svenska kyrkan. Har 14 mandat. Här finns aktiva människor som vill utveckla kyrkan utan att driva partipolitik.
ATK, Alla tiders kyrka. Här hittar man före detta borgliga personer som förr brukade vara engagerade krisdemokrater eller annat alliansparti. 13 mandat
Kyrkor på landsbygd. Jag hittar inget om deras program. De har 3 mandat.
Nya för i år är Miljöpartister i Svenska kyrkan. De har två namn på röstsedeln.

Pallra dig iväg till vallokalen!

Mer färg åt folket 2

 

Har ni tänkt på hur svarta och tråkiga alla manliga "jobbare" är? Ibland bryts tristessen av en gul reflexjacka eller en orange regnrock, men det är allt. De enda hantverkarna som inte har svart tröja och svarta byxor när man ser dem på stan, är målarna. Det å andra sidan har alltid fått mig att höja på ögonbrynen. Varför ska just de som målar, och antagligen spiller på sig av alla möjliga färger, ha vita byxor, den mest ömtåliga färgen av alla? Symbolisk renhet? Det verkar långsökt, men jag vet inte.

TOOLS har satsat friskt och försökt att göra något åt denna sorgliga klädsel. De säljer röda snickarbyxor, av märket Fristad, så det är kvalitet som duger. Tack för att ni vågar!

Om nu någon tycker att rött är omanligt så har det skrivits en del om manlighet och färger under sommaren. Rosa var en färg för män ända in på 1700-talet. Ett av mina favoritplagg är Erik den fjortondes stickade silkesstrumpor. Han lät avbilda sina vackra, sensuella vader och lår, iförd oemotståndliga rosa strumpor. Den vackra tavlan skickade han med sin bror till prinsessan i England 1561, samtidigt som han frågade om hon ville gifta sig med honom? Elisabeth hade svårt att bestämma sig, och till slut klantade Erik till det genom att fria till flera kvinnor. När det blev känt ville ingen europeisk drottning ha honom till man. Karin Månsdotter blev hans fru efter att ha varit hans frilla i många år.

Erik blev ju tokig vart efter tiden gick. Kanske tur för Elisabeth att hon inte föll för hans vackra ben!

Säsongspremiär SON

Så var hösten här och igår startade spelåret 2013-2014 för Symfoniorkestern. De har redan gett utomhuskonserter, men gårdagens konsert kallades likväl för Säsongspremiär. Det var fullsatt nere i salongen och på första raden, tror jag.

Kvällens solist Valentina Lisitsa fick en egen artikel i NT där hon berättar att  hon inte hade någon publik (!) för sju år sedan och funderade på att sluta spela! Är det så få som vill höra klassisk pianomusik, undrar jag? På Youtube har hennes första klipp - som gav henne publik i förlängningen - visats 1 756 044 gånger.

https://www.youtube.com/watch?v=tVuP1BjbhAg

Igår fanns det i alla fall publik, och vi var väldigt imponerade! Lisitsas händer flög över tangenterna och jag undrar, som alltid, hur solisterna kan hålla alla partier i minnet. När publiken visat sin uppskattning över pianokonserten bjöd Lisitsa på extranummer, först ett klassiskt stycke, och sedan ett mer jazzinspirerat. Lisitsa förklarade för oss att hon ville se om flygeln tålde det! Härligt, härligt!

Inför gårdagens konsert hade solist och dirigent inte samma inställning till Rachmaninovs första pianokonsert som de hade när de spelade in den på skiva för något år sedan, sa de i artikeln. " - Musik är färskvara och det är naturligt att den förändras. Vi blir äldre och smartare, säger Valentina Lisitsa och ler."

Nästan värt ett tröjtryck, eller hur?

Efter paus berättade Michael Francis om Bartoks influenser till Konsert för orkester. Orkestern fick ge smakprov så att vi visste vad vi skulle lyssna efter i helheten. Det var ett bra initiativ som jag gärna är med om fler gånger. Bartok blev ännu mer intressant.

Kungen och hallonen

Det händer stora saker i min omvärld! Igår var Kungen och Drottningen på besök i vår stad - i ca 2 timmar. De hann se en del av Campus i 20 minuter, åka gamla ettans spårvagn uppför Drottninggatan och sedan vara på Konstmuseet i 20 minuter. Fantastiskt. Jag var inte på stan, så jag vet inte hur många norrköpingsbor som var ute och viftade med svenska flaggor. På bilderna i NT såg det glest ut. Vilket konstigt jobb han har kungen. Åka runt och besöka olika platser i ett fasligt fläng, och vinka och se glad ut. Den enda dag jag skulle vilja byta jobb med honom är Nobeldagen.

I min egen lilla trånga värld har jag grävt upp alla salixträden jag fick för något år sedan. Dessa skötte jag om med hästgödsel, vattning och ömhet i flera månader för att de skulle ta sig. När de väl rotat sig ett år senare inser jag att de är fula. Bort med dem. Gräv upp hallonplantorna som står för torrt och sätt dem på salixträdens mer regniga plats. Gräv om hallonrabatten och lägg dit marksten, så gräs, och allt är tillbaka på utgångsläget. Inte heller denna dag behövde jag något gym-kort!

Jag undrar om Kungen får gräva i hallonhäcken någon gång? Jag hoppas det, iklädd fula joggingbyxor och keps på huvudet. Det är meditativt att gräva, och det skänker en viss tillfredsställelse när rabatten är välordnad och klar. Man kan för ett ögonblick inbilla sig att man fått ordning på saker och ting i sitt liv.

Söderköpings gästabud

Så kom det i år igen - Gästabudet! Det var åttonde året i år och arrangemanget blir bättre och bättre, tycker jag. Det var varning för regn under lördagen, men vi klarade oss undan det. Jag började min medeltidsdag med att lyssna på kören Halsbandet. De sjöng frejdiga och sakrala sånger från medeltid och renässans. Programmet presenterades fint av en av körmedlemmarna. Det är roligt att det inte alltid är dirigenten som är programmets uttolkare.

Vi åt lunch hos Svenska kyrkan. De bjöd på rotfruktssoppa och brödbit. Helt ok, och trevlig sittplats precis invid marknaden. Det var många besökare på marknaden, men jag vet inte om de köper något? Fina stövlar i medeltida modell, roliga tovade mössor, vackra svärd, välgjorda krus ... Jag funderade på om de som handlar kanske är de nördar som lever hela sin sommar på olika medeltidsdagar. De är de som behöver en lampa med stearinljus, gjord av grisblåsa! Hur som helst, de fruktansvärda "tygkorvarna" som nasarna kallar "jungfrukransar" såldes även i år till okunniga besökare. De kan ju inte veta att ingen medeltida kvinna någonsin haft en sådan! Se på tavlan; vita linnedukar på huvudet, veckade och nålade, men inga "korvar".

Geburt Mariä, Meister des Marienlebens, 1460
 

Familjen deltog i femkampen, där nöje förenades med förhoppningen att vinna 3000 silverpengar! Tyvärr var det inte vår tur att vinna den här gången, men kanske nästa år!

Behållningen med stort B är framför allt narrarna och deras upptåg. Jag skrattar hjärtligt när de blandar in Schwarzenegger i Sagan om Rödluvan och frågar publiken om de får sluta som i Sound of music? Jag vill gärna bli lite lurad, lite road på andras bekostnad, och samtidigt beundra skickliga jonglörer och musiker. Jag funderade en del på narrens roll i det medeltida samhället. Naturligtvis behövde folk få skratta, och ibland behövde de styrande få höra sanningar om sig själva. Tänk så bra att kunna göra två saker samtidigt! När narren uttalade de obehagliga sanningar som alla i byn tänkte men inte fick säga, samtidigt som han gjorde något helt avväpnande, som att jonglera med halvätna äpplen, så kanske adelsherren kunde ta till sig av kritiken, utan att förlora ansiktet?


Ursäkta de icke-medeltida glasögonen.

 

 





Jag avslutade min dag med att försöka lära mig att väva band med brickteknik. Det var fasligt pilligt, och jag gjorde fel när jag trädde på garnet, men nu är jag igång. Jättekul att få en möjlighet att lära sig något nytt!

Angeles och jag

Jag vet att jag har läst om Angeles Bermudez-Svankvist förut. Då var det för att hon var en så bra chef. Hon har fått priser för sin ledarstil, både när hon jobbade på Folktandvården och när hon var Tandvårdsdirektör. Då var jag lite feministiskt stolt över henne. Äntligen en kvinna som det går bra för! Nu undrar jag som alla andra vad det är som har hänt? Vad har hon gjort? Jag dömer henne inte på förhand. Att Arbetsförmedlingen inte fungerar är ingen nyhet för någon av oss, så det borde inte vara grund för en uppsägning med så omedelbar verkan. Jag menar, Af har ju inte fungerat på många, många år. Jag har för mig att det var förra året man utvärderade hur många jobb som Af varit med och gjort en lyckad matchning på. Det var ett jobb av tio! Det var en del skriverier om det, men vi som varit i närkontakt med nämnda verk, vet att det mest är kontrollorgan åt arbetslöshetskassorna, inte förmedlare av jobb.

Jag kan ändå vara lite avundsjuk på Angeles Bermudez-Svankvist. Vi är lika gamla hon och jag, vi har gått gymnasiet och sedan läst på universitet i en massa år. Skillnaden är att hon valde att bli tandläkare och sedan satsade på att vara Chef. Jag valde fel yrke till att börja med, och har sedan inte satsat på att bli rektor eller utbildningsminister. När en generaldirektör tvingas sluta får denne behålla lönen under hela sin anställningperiod. Angeles Bermudez-Svankvist har suttit på sin post i fem år, och får alltså fortsätta att vara välbetald i ett år till. Hennes kompetens ska tas tillvara på  Regeringskansliet, läste jag. Det är bra, för med en lön på 142 400 kr i månaden tycker jag att man ska utföra ett arbete. Det är ju mina, och dina, skattepengar som betalar hennes lön.

Jag har precis fått mitt beslut från AEA. Där står att jag beviljats rätt till arbetslöshetsersättning, och att min dagpenning är 680 kr. Sexhundraåttio gånger tio arbetsdagar, minus skatt, blir 5 000 kr utbetalda var fjortonde dag.

JA - jag är ledsen över att lärarnas löner är låga, jag är ledsen över att ingen utanför skolans värld anställer utbildade lärare, och jag är ledsen över att alla vi kompetenta arbetslösa människor inte kan matchas mot ett ledigt jobb.

Jänkare i Norrköping

I helgen kom de amerikanska bilarna till Norrköping. Under en solig eftermiddag kunde intresserade strosa runt på Himmelstalundsfältet och titta på de fina bilarna, och växla några ord med ägarna. Många av dem satt på en stol vid sin bil och myste, ibland med kaffekoppen i handen. Det verkar vara en växande folkrörelse att köpa en gammal bil, renovera den i hundratals timmar och sedan åka på träffar med andra bilrenoverare. Är det skruvandet som är lustfyllt för de flesta, eller är det själva körandet, när bilen är klar? 


Den roligaste detaljen var denna LP-spelare!

En sak som slog mig var att de flesta som kom till träffen var ganska medelålders. Om de kanske varit raggare en gång i tiden, så hade de nu putsat upp sina bilar, och själva också blivit lite mer städade. Jag tror inte att det var många av dem som drack öl innan de skulle köra, eller hängde ut sydstatsflaggan eller rumpan på lördagskvällens cruising! Idag kostar en fin amerikansk femtiotalsbil ganska mycket pengar, så det är väl förklaringen till att de ägs av stadgade personer snarare än av unga fattiga. De unga köper en Volvo för 5000 kr och bygger om, men de bilarna har inte nått kultstatus eller utställningsskick ännu. Det ska bli intressant att se om tio/tjugo år, om det blir drifting och hemliga street race som är innehåll när de motorburna Volvofantasterna har träff!

Min Make är mer intresserad av bilar än jag. Än så länge håller vi oss till små Bubblor. Maken får stå för renoverandet och jag följer med på träffarna. Kanske kan vi få en ursäkt att åka till Tyskland, på VW-träff? I söndags var vi och hämtade hem en gammal bubbla, som ingen kört på 17 år. Det betyder att jag måste ha en klänning från 1972 när bubblan så småningom är i körbart skick. Det ska nog gå bra. Det roliga blir att få se Maken i gabardinbyxor och skjorta med breda kragsnibbar!

Now you see me

Igår var vi på bio och såg Now you see me. Det är en oerhört välgjord film där regissören skickligt balanserar människors medfödda skepsis mot magi med filmbesökarnas vetskap om att allt är möjligt på film. De fyra magikerna, eller snarare de postmoderna illusionisterna, som är huvudpersoner, sammanförs av tarotkort och förbereder under ett år de tre mest spektakulära showerna som skådats i USA. Filmbesökaren blir på ett sätt lika lurad som publiken på showerna, och på ett sätt får filmtittaren avslöjanden om hur magikerna gör sina trick, genom en före detta magiker som numera försörjer sig på att avslöja trollkarlar.

Motorn i filmen är att magikerna genom att göra ett extra speciellt trick vill bevisa att de är bra nog för att bli upptagna i ett hemligt magikersällskap, Ögat. De ger en show i Las Vegas och i showen rånar de en bank i Paris, och pengarna faller ner inne i showsalen. FBI-agenterna jagar de fyra för rånet, men ligger hela tiden ett steg efter. Nyckelmeningen lyder: Kom närmare och titta riktigt ordentligt på mitt trick! Samtidigt säger magikerna som en fortsättning på den meningen att enda sättet att förstå tricken är att se dem på riktigt långt håll, att se helheten.

Det var många rollfigurer, många ledtrådar angående trolleri och ovisshet om vilket det sista stora tricket skulle bli. Var fanns pengarna från Paris och hur hängde allt ihop?

Jag var mycket intresserad under hela den två timmar långa filmen. Några biljakter, lite kärlek och några rättvisepekpinnar fanns också med i storyn. Jag brukar hitta logiska fel i filmer som handlar om tidsresor eller superhjältar med gjorde det inte i denna film. Se den, och låt er luras!

Regissör: Louis Leterrier
Medverkande: Mark Ruffalo, Jesse Eisenberg, Morgan Freeman, Woody Harrelson, Isla Fisher, Mélanie Laurent, Michael Caine, Dave Franco, Common, José Garcia

Mer färg åt folket

För ett tag sedan var vi på returpunkten och mitt bland alla kasserade vita spisar och kylskåp stod dessa två utstickare - en röd spis och en röd tvättmaskin. De var fantastiskt vackra och jag blev glad över deras försök att lysa upp något så tråkigt som tvätt och matlagning.

Jag började tänka på det kök jag levde i på sjuttiotalet. Golvet var täckt av en plastmatta med någon sorts medaljonger tryckt på. Vi hade en röd matta, men den fanns också i gult eller grönt, hemma i kompisarnas kök. För att matcha golvet hade man satt röda keramiska plattor mellan diskbänk och skåp. Skåpsluckorna var av bok, med gröna glasknoppar för att matcha den gröna spisen, kylen och frysen. Dessa "vitvaror" gick aldrig sönder så mamma och pappa fick ha dem kvar in på tvåtusentalet.

Jag minns mitt sjuttiotal som ganska mörkt eftersom rött, orange, grönt och brunt drar till sig ljuset. Men det var roligt, med färgklickar och nytänkande i design. Idag kan inredningar ibland bli tråkiga med enbart vitt, ljusgrått och nougat.

Den käre maken erbjöd sig att ta hem den röda tvättmaskinen och laga den åt mig. Men nej tack. Jag tror att både bullernivån och vattenförbrukningen är lägre i dagens maskiner. Tack vare OBH Nordica har jag åtminstone en röd mikro!

Tag det rätta - tag Cloetta!

Som gammal Ljungsbrobo håller jag med hela mitt hjärta på Cloetta. Deras choklad är kanske inte alltid godast, men jag vill att det ska gå bra för fabriken, och jag stödköper gärna Kexchoklad.

Det är jättesvårt att hitta godis utan nötter. Nästan alla innehållsdeklarationstexter på chokladkakor slutar med "kan innehålla spår av nötter". Så är det tack och lov inte på Kexchokladen. Förklaringen jag hört är att Kexchoklad tillverkas på ett eget band i fabriken. Det kommer alltså aldrig någon nöt farande på det tillverkningsbandet, som det kan göra på de band där man ibland gör Schweizernötkakor, ibland Dukatkakor, och ibland Mörk choklad.








I Gamla Linköping har Cloetta en egen affär. Familjen var där igår, och fascinerades av de gamla chokladkakeautomaterna. En "tafla finaste choklad" för 10 öre! Vi kände historiens vingslag Köp en kaka innan du tar tåget. Morfar påminde om att öppningstiderna för speceriaffärer och tobaksaffärer var vardagar mellan 9 och 18 förr i tiden. Det man inte handlat fick man vara utan - om man inte hittade en godisautomat på butiksväggen!

Min morfar är den ende jag känner som aldrig någonsin ville ha något godis. Mellan 1922 och 1927 arrenderade han gården Adamstorp i Ljungsbro, och ibland jobbade han extra på Cloetta. Då fick han nog av sötsaker, så väldigt nog att han under hela sitt resterande liv inte åt någon choklad! Nej, inte ens Prinsessan Ingrids praliner, och något annat fabrikat heller.

Östgötateatern bjuder in

När jag gick förbi Östgötateatern häromdagen hade de rullat ut röda mattan för mig!

Det såg väldigt inbjudande ut och jag kunde fantisera om premiärer och ryktbarhet! Vid dörrarna bjöd man på lite cider, chokladkonfekt och salta pinnar. Målet var att de förbipasserande skulle teckna ett abonnemang.

Vad bjuder teatern på under året?
För Norrköpingspubliken är det fyra pjäser:

KÄRLEKSBREV som handlar om en man och en kvinna som skriver sitt första brev till varandra när de ska ha födelsedags-kalas, och sedan fortsätter med brevväxlingen i 50 år. Till slut träffas de igen, och frågan är vad som händer då?

BLUEBIRD handlar om taxichaufförens möten med olika människor under en natts körningar. Samtidigt som han lyssnar på kundernas berättelser funderar han på sin egen livsresa. Denna natt ska han göra upp med det gamla och starta något nytt. Under förreställningen ska publiken få se närbilder på skådespelarna genom livekamera.

INNAN JAG FYLLER SEXTIOSJU är en komedi om längtan efter närhet, kärlek och sex. Jane sätter in en kontaktannons i en tidskrift för att få ut lite mer av livet innan det är slut. "Innan jag fyller 67 vill jag ha massor av sex med en man jag tycker om. Vill du prata först fungerar engelsk litteratur bra för mig."

SWEDENHIELMS är teaterns klassiker i år. Hjalmar Bergmans gamla gubbe Swedenhielm ska gestaltas av Sven Wollter!

www.ostgotateatern.se/sidor/goer-dig-redo-foer-en-ny-teatersaesong-2013-2014

Känns detta utbud lockande för mig? Både och. Att blanda teater med livekamera låter spännande, och det känns som att den nyfikne i mig vill vara med och se hur det blir. För några år sedan var jag på en föreställning med Cirkus Möller som interagerade med publiken, en kamera och green screen. Det blev kul!

Pjäsen om en levnadsglad 66-åring måste jag också se. Vilka män svarar på hennes annons, och blir det så bra som hon hoppas?

Teatern bjuder in till "Öppna repetitioner" tre gånger i höst. Då får publiken se delar av kommande föreställningar utan att behöva köpa biljett. Lovvärt Östgötateatern! På andra orter i Sverige kan man få köpa biljett till reducerat pris om man är arbetslös. Det är också ett väldigt bra initiativ om man vill vara en inkluderande institution.

 

Augustifesten

Under Augustifesten erbjuds Norrköpingsborna diverse musikuppträdanden, tivoli och marknad. Beroende på ålder och musiksmak är det olika aktiviteter som lockar människor ner på stan. Jag tycker nog att Upplev Norrköping har hittat en ganska bra mix på sitt utbud.

Jag värderar musikfyrverkerierna högst! Det är en upplevelse som jag aldrig skulle kunna ordna på egen hand, så när gatlyktorna släcks och vi i tusental samlas vid Strömmen för att uppleva ljus och ljud i underbara kombinationer, då får jag lite gåshud! I torsdags spelade Göteborgs fyrverkerifabrik Queens låtar till fyrverkeriet. Det var väldigt bra. Queens musik är omväxlande och ackampanjerades fyndigt med ljus och sprak och dån. I går var Magnus Ugglas låtar bakgrundsmusik. Vi tyckte att eftersom hans låtar baseras väldigt mycket på texten, så var det svårt att känna att musiken var ett komplement till fyrverkeriet. Men tack för att vi fick uppleva Musikfyrverkeriet även i år!

När vi stod på kajen och väntade smög sig en liten motorbåt förbi i Strömmen. Jag gissar att det är Lindöbor som kan glida in till stan, sitta bekvämt tillbakalutade och njuta, och sedan enkelt glida hem igen. Snacka om livskvalité!

Årets snyggaste försäljare på marknaden måste varit denna man. Jag blir glad över hans blinkning till könsrollerna. Han var inte helt lycklig över att vara med på bild, men ok, sa han. Självklart handlade jag denna välexponerade produkt.

 

 

Allemansrätt för solrosor?

Inför Bråvallafestivalen i slutet av juni byggde kommunen en ny rondell, på Finspångsvägen, med nedfart  mot festivalområdet. Anläggningsarbetarna sådde gräs, krattade och gjorde fint runt stensättningarna. Nu har det kommit upp solrosor på vägrenarna, och jag är lycklig varje gång jag passerar! Jag sänder varma tankar till arbetarna, eller fåglarna, eller fröspridarna som sått fröna. Tack för att vi alla blir glada när vi åker förbi!

Idag hade en bil stannat en liten bit efter rondellen. Det var dumt att parkera på cykelbanan, hann jag tänka, innan jag såg att mannen som just skulle gå in i bilen hade en bukett solrosor i famnen. Aha – det finns fler som gläds åt blommorna – så mycket att de tar dem med sig hem! Ja, vem vet, allemansrätten kanske gäller?

Bilden tog jag lite närmare Svärtinge. Där bor någon som odlar solrosor så det står härliga till. Tack för att vi får titta!