Förruttnelse

Sommaren 2011 startade utställningen Oväsen på bergsmansgården Stora Hyttnäs. En konststuderande ställde ut sju spelbara pianon i skogsdungen utanför huset, för att spelas på, och för att stämma sig själva. De har fått stå där. Idag är sockenborna delade i sina åsikter. Ska man städa och ta bort installationen, eller ska den få vara?

Även bland oss som gick runt i parken i lördags var känslorna svåra att sätta ord på. Någon tyckte att synen var makarber. Någon annan tyckte att dessa trasiga pianon visar på hur sorgligt det är med döden. Musiken har glatt människor i så många år, och nu är instrumenten uttvingade i skogen och dömda att dö.

Jag tänkte mer på instrumenten som symbol för hur vi hanterar vår kultur. Kommuner drar in anslag till kulturskolor, till frivilliga teatergrupper och till hus där man förr kunde mötas och delta i kulturlivet. (Till exempel Hörsalen i Norrköping.) Förr var - till exempel - ett piano något värdefullt och barn fick chansen att lära sig spela. Musik var ett av språken som man skulle få chans att utöva, tillsammans med läsande, talande och räknande. Idag lyssnar visserligen många människor på musik, men färre spelar själva. De vill inte ha ett piano, om de så får det gratis.

En gammal bil hamnade förr ute i skogen. Min poäng är att de var trasiga och obrukbara. Idag slänger beslutsfattare och föräldrar ut kulturen trots att den finns, och är i bruk. Vem kan så småningom spela in musiken som ska strömma från alla våra hörlurar?