Jänkare i Norrköping

I helgen kom de amerikanska bilarna till Norrköping. Under en solig eftermiddag kunde intresserade strosa runt på Himmelstalundsfältet och titta på de fina bilarna, och växla några ord med ägarna. Många av dem satt på en stol vid sin bil och myste, ibland med kaffekoppen i handen. Det verkar vara en växande folkrörelse att köpa en gammal bil, renovera den i hundratals timmar och sedan åka på träffar med andra bilrenoverare. Är det skruvandet som är lustfyllt för de flesta, eller är det själva körandet, när bilen är klar? 


Den roligaste detaljen var denna LP-spelare!

En sak som slog mig var att de flesta som kom till träffen var ganska medelålders. Om de kanske varit raggare en gång i tiden, så hade de nu putsat upp sina bilar, och själva också blivit lite mer städade. Jag tror inte att det var många av dem som drack öl innan de skulle köra, eller hängde ut sydstatsflaggan eller rumpan på lördagskvällens cruising! Idag kostar en fin amerikansk femtiotalsbil ganska mycket pengar, så det är väl förklaringen till att de ägs av stadgade personer snarare än av unga fattiga. De unga köper en Volvo för 5000 kr och bygger om, men de bilarna har inte nått kultstatus eller utställningsskick ännu. Det ska bli intressant att se om tio/tjugo år, om det blir drifting och hemliga street race som är innehåll när de motorburna Volvofantasterna har träff!

Min Make är mer intresserad av bilar än jag. Än så länge håller vi oss till små Bubblor. Maken får stå för renoverandet och jag följer med på träffarna. Kanske kan vi få en ursäkt att åka till Tyskland, på VW-träff? I söndags var vi och hämtade hem en gammal bubbla, som ingen kört på 17 år. Det betyder att jag måste ha en klänning från 1972 när bubblan så småningom är i körbart skick. Det ska nog gå bra. Det roliga blir att få se Maken i gabardinbyxor och skjorta med breda kragsnibbar!