Cecilia

Jag höll på att glömma ett av de viktigare helgonen! Idag firar vi Cecilia, musikens helgon. Wikipedia: "Enligt legenden ska Cecilia ha tillhört en kristen senatorsfamilj i Rom, och ha blivit bortgift med en hednisk adelsman, Valerianus. Hon övertalade honom att de skulle leva ett kyskt äktenskap, genom att berätta att en ängel vakade över hennes kropp." Jaja - jag undrar hur länge det gick att säga så, särskilt som han inte var kristen.

Hur skulle världen låta utan musik? Tack Cecilia!

Acting in the city

Under hösten och fram till 5 januari har Konstmuseet en utställning som heter ”Acting in the city”. Det är olika konstnärer som har fått skapa ett konstverk med utgångspunkt från en plats i stan. Tanken är att staden är en scen där människan är aktör och kreatör. I helgen gick Mannen och jag ”varvet runt” och tittade på konstverken. En del av dem står ute, där man knappt har kunnat missa dem under hösten, men det var roligt att se alla de olika verken i följd.

I Ståhlboms silo var den imposanta 4 meter höga dörren öppen för första gången i mitt Norrköpingsliv. Innanför den stod två trevliga män och hälsade oss välkomna att se laboratoriet en trappa upp, samt att gå in till höger i gatuplanet, sätta oss på en stol och ta på hörlurarna. Först var det tyst men sedan började en man tala i öronen, ja till och med inne i huvudet på mig. Det var en mycket häftig upplevelse - det kändes verkligen som att han var där, precis bakom stolen!

 

 De verk som jag tror att norrköpingsborna kommer att komma ihåg är Stina Opitz två kvinnor som hänger på varsin vägg. Kvinnorna är väl påklädda, men barfota! Vackra fötter har de fått också. Stina Opitz kallar dem Utomjording. Jag ler åt dem eftersom de hänger med ansiktena in i väggen. Kanske är de en bild för att gå in i väggen? Kanske vill de visa att världen är så ful att man inte vill se den mer? Med tanke på namnet kanske de är utrustade med röntgenblick som ser rakt genom väggen, in i lägenhetslivet på andra sidan muren?

Det var en uppiggande promenad i blåst och kyla!

Förruttnelse

Sommaren 2011 startade utställningen Oväsen på bergsmansgården Stora Hyttnäs. En konststuderande ställde ut sju spelbara pianon i skogsdungen utanför huset, för att spelas på, och för att stämma sig själva. De har fått stå där. Idag är sockenborna delade i sina åsikter. Ska man städa och ta bort installationen, eller ska den få vara?

Även bland oss som gick runt i parken i lördags var känslorna svåra att sätta ord på. Någon tyckte att synen var makarber. Någon annan tyckte att dessa trasiga pianon visar på hur sorgligt det är med döden. Musiken har glatt människor i så många år, och nu är instrumenten uttvingade i skogen och dömda att dö.

Jag tänkte mer på instrumenten som symbol för hur vi hanterar vår kultur. Kommuner drar in anslag till kulturskolor, till frivilliga teatergrupper och till hus där man förr kunde mötas och delta i kulturlivet. (Till exempel Hörsalen i Norrköping.) Förr var - till exempel - ett piano något värdefullt och barn fick chansen att lära sig spela. Musik var ett av språken som man skulle få chans att utöva, tillsammans med läsande, talande och räknande. Idag lyssnar visserligen många människor på musik, men färre spelar själva. De vill inte ha ett piano, om de så får det gratis.

En gammal bil hamnade förr ute i skogen. Min poäng är att de var trasiga och obrukbara. Idag slänger beslutsfattare och föräldrar ut kulturen trots att den finns, och är i bruk. Vem kan så småningom spela in musiken som ska strömma från alla våra hörlurar?

Vilda djur på riktigt

I fredags åkte jag norrut. Det var en fantastisk skymning och så småningom solnedgång med rosa och orange himmel i mer än en timmes tid. Sedan blev det desto mörkare. En bit utanför Norberg stod det två skadade bilar i en korsning, med varningsblinkrar på, och en traktor höll på och grejade mitt på vägen. I traktorskopan låg en död älg.

När jag skulle svänga av stora vägen in mot Sundborn körde bilen framför mig på ett rådjur. Jag såg hur det for runt och sedan försökte ställa sig upp och skaka på sig. Jag började nästan gråta. Det här var viltolyckor på riktigt, och inte statistik!

Jag har ingen sens moral, bara ett minne av två förvånade rådjursögon.

 

På vägen hem satt jag och läste i läroboken i Psykologi. Ett kapitel handlade om att vi ser och tolkar världen utifrån våra intressen, eller saker som så att säga blir självuppfyllande. Det vanligaste exemplet på det här är att "hela världen" är full med gravida kvinnor och barnvagnar när man själv är gravid.

Och vad händer när jag kommer in på väntsalen i Köpenhamns station? Hela kortväggen i väntsalen är täckt av ett vackert foto på en kvinna som spelar cello! Jag log för mig själv och undrade hur många andra cellister som fastnar för bilden.



Så här vacker klänning kommer jag inte att ha på Bråvikens kammarsymfonikers konsert i morgon, men det blir vacker musik. Schumann, Händel och Brahms klockan 17.00 i Centrumkyrkan. Välkommen!

Lunchproblem i Tilburg

Föreställningen är nog den att alla holländare är duktiga på engelska. Nyss var jag ute och skulle hitta någonting ätbart åt Dottern och mig, typ en lunch som vi kunde äta i hennes träningspaus. Hon är allergisk mot laktos och gluten. Lite, lite utanför Tilburgs stadskärna är det ont om matställen. Där bor man, punkt. Till slut hittade jag till en Subwayaffär. 
- Hello! I would like to have two menus, but one of them without bread. I am allergic to milk and bread, you see.

- hhhh?

En gång till lite långsammare? Nej, ingen förståelse alls.

- No bread, please.

- A sallad?

- Yes!

Sedan gick det nästan bra, eftersom man pekar på de ingredienser man vill ha. Nu skulle jag betala. Då fick tjejen ropa på sin kollega eftersom hon fick för sig att jag inte skulle betala för brödet ... svårt ... många knapptryckningar ... och dessutom ville jag ha två kaffe. På kassaapparaten syntes det  efter många felslag vad jag skulle betala så tjejen slapp försöka uttala summan. 

När jag kom till kaffemaskinen förstod jag inte hur jag skulle få mitt kaffe. Jag var tvungen att besvära igen! Tjejen pekade på springan där jag skulle stoppa in något.

- Okej, how much is it? börjar jag.

- No no.

Till slut inser jag att det jag trodde var växel och stoppade i plånboken var bland annat två små poletter till kaffemaskinen, till förvandling lika 10-centare.

Pust. Vilket jobb för att få lite mat. Nu har jag ätit min varma macka och druckit mitt kalla kaffe så nu är allting bra! Mot lördagsmarknaden. Där är försäljarna invandrare, så de talar engelska!

Bråvikens kammarsymfoniker övar

Mitt bloggande kom av sig lite ... jag fick vikariatstimmar och tiden har inte riktigt räckt till till att skriva.

Idag har Bråvikens kammarsymfoniker övat inför konserten den 6 oktober. Vi ska framföra tre ungerska danser av Brahms, Schumanns 3:e symfoni och en orgelkonsert av Händel. Som vanligt är det väldigt många små noter som ska vara på exakt rätt plats innan helheten blir bra. Vi har en väldigt duktig och ambitiös dirigent som med stort tålamod driver oss framåt. Idag var det enbart Nils och jag i cellostämman, och även om vi kämpade på tappert ska det bli skönt imorgon då proffset från SON kommer och förstärker! Det blir en omväxlande och rolig konsert att lyssna till tror jag!

http://bråvikenskammarsymfoniker.se/

Dagens sorgetår fäller jag över Hörsalens skick. Redan när man går in genom dörren känner man att huset är övergivet och nedgånget. Den enda toaletten rinner och luktar illa, kapphängarna är skeva, elurtagen trasiga ... inne i salongen kan man lätt räkna de stolar som är hela. Det är bedrövligt att ett så fint hus har fått förfalla så mycket.

Jag vet inte vad den så kallade parken som kommunen anlagt utanför Hörsalen har kostat. Enligt insändarna i tidningen drar jag slutsatsen att vi är många som undrar var träden tog vägen, och varför man tog bort alla sittplatser? Tänk om pengarna man lagt på planteringslådor utanför Hörsalen hade kunnat gå till att rusta insidan! Då hade vi haft både en park och en fin salong att sitta och njuta i.