Förruttnelse

Sommaren 2011 startade utställningen Oväsen på bergsmansgården Stora Hyttnäs. En konststuderande ställde ut sju spelbara pianon i skogsdungen utanför huset, för att spelas på, och för att stämma sig själva. De har fått stå där. Idag är sockenborna delade i sina åsikter. Ska man städa och ta bort installationen, eller ska den få vara?

Även bland oss som gick runt i parken i lördags var känslorna svåra att sätta ord på. Någon tyckte att synen var makarber. Någon annan tyckte att dessa trasiga pianon visar på hur sorgligt det är med döden. Musiken har glatt människor i så många år, och nu är instrumenten uttvingade i skogen och dömda att dö.

Jag tänkte mer på instrumenten som symbol för hur vi hanterar vår kultur. Kommuner drar in anslag till kulturskolor, till frivilliga teatergrupper och till hus där man förr kunde mötas och delta i kulturlivet. (Till exempel Hörsalen i Norrköping.) Förr var - till exempel - ett piano något värdefullt och barn fick chansen att lära sig spela. Musik var ett av språken som man skulle få chans att utöva, tillsammans med läsande, talande och räknande. Idag lyssnar visserligen många människor på musik, men färre spelar själva. De vill inte ha ett piano, om de så får det gratis.

En gammal bil hamnade förr ute i skogen. Min poäng är att de var trasiga och obrukbara. Idag slänger beslutsfattare och föräldrar ut kulturen trots att den finns, och är i bruk. Vem kan så småningom spela in musiken som ska strömma från alla våra hörlurar?

Vilda djur på riktigt

I fredags åkte jag norrut. Det var en fantastisk skymning och så småningom solnedgång med rosa och orange himmel i mer än en timmes tid. Sedan blev det desto mörkare. En bit utanför Norberg stod det två skadade bilar i en korsning, med varningsblinkrar på, och en traktor höll på och grejade mitt på vägen. I traktorskopan låg en död älg.

När jag skulle svänga av stora vägen in mot Sundborn körde bilen framför mig på ett rådjur. Jag såg hur det for runt och sedan försökte ställa sig upp och skaka på sig. Jag började nästan gråta. Det här var viltolyckor på riktigt, och inte statistik!

Jag har ingen sens moral, bara ett minne av två förvånade rådjursögon.

 

På vägen hem satt jag och läste i läroboken i Psykologi. Ett kapitel handlade om att vi ser och tolkar världen utifrån våra intressen, eller saker som så att säga blir självuppfyllande. Det vanligaste exemplet på det här är att "hela världen" är full med gravida kvinnor och barnvagnar när man själv är gravid.

Och vad händer när jag kommer in på väntsalen i Köpenhamns station? Hela kortväggen i väntsalen är täckt av ett vackert foto på en kvinna som spelar cello! Jag log för mig själv och undrade hur många andra cellister som fastnar för bilden.



Så här vacker klänning kommer jag inte att ha på Bråvikens kammarsymfonikers konsert i morgon, men det blir vacker musik. Schumann, Händel och Brahms klockan 17.00 i Centrumkyrkan. Välkommen!

Lunchproblem i Tilburg

Föreställningen är nog den att alla holländare är duktiga på engelska. Nyss var jag ute och skulle hitta någonting ätbart åt Dottern och mig, typ en lunch som vi kunde äta i hennes träningspaus. Hon är allergisk mot laktos och gluten. Lite, lite utanför Tilburgs stadskärna är det ont om matställen. Där bor man, punkt. Till slut hittade jag till en Subwayaffär. 
- Hello! I would like to have two menus, but one of them without bread. I am allergic to milk and bread, you see.

- hhhh?

En gång till lite långsammare? Nej, ingen förståelse alls.

- No bread, please.

- A sallad?

- Yes!

Sedan gick det nästan bra, eftersom man pekar på de ingredienser man vill ha. Nu skulle jag betala. Då fick tjejen ropa på sin kollega eftersom hon fick för sig att jag inte skulle betala för brödet ... svårt ... många knapptryckningar ... och dessutom ville jag ha två kaffe. På kassaapparaten syntes det  efter många felslag vad jag skulle betala så tjejen slapp försöka uttala summan. 

När jag kom till kaffemaskinen förstod jag inte hur jag skulle få mitt kaffe. Jag var tvungen att besvära igen! Tjejen pekade på springan där jag skulle stoppa in något.

- Okej, how much is it? börjar jag.

- No no.

Till slut inser jag att det jag trodde var växel och stoppade i plånboken var bland annat två små poletter till kaffemaskinen, till förvandling lika 10-centare.

Pust. Vilket jobb för att få lite mat. Nu har jag ätit min varma macka och druckit mitt kalla kaffe så nu är allting bra! Mot lördagsmarknaden. Där är försäljarna invandrare, så de talar engelska!